Svensk public service

Den 24 mars har programmet Obs! i sveriges radio P1, ett inslag om fransk public service TV.

Obs! redaktionen har i ett svar till Gröna Kappan hävdat att de har som policy att inte diskutera svenska förhållanden. Här är ett exempel på att de faktiskt gör det, och, precis som vi har hävdat, gör det selektivt och maktkorrumperat!

Franska statstmedia beskrivs i inslaget som ”elitistisk” och ”smal” till skillnad från svenska statsmedias ”bredd”.

(Det kanske inte hör hit, men det är en verklighetsbeskrivning som satsar lite för mycket på lyssnarnas dåliga minne. Den hetska interna kritiken mot Annika Lantz och programmet Stil, visade på en snobbism vilken säkert fortfarande är förhärskande bland sveriges radio P1s journalister).

Sedan bränner det till. Diskussionen går över till att handla om risken för en framtida politisering av utnämningen av chefer för statsmedia i Frankrike.

Då är Obs! programledare inte längre lika intresserad av att jämföra med svenska förhållanden.

Här ser vi alltså återigen hur sveriges radio P1, likt media i diktaturer, använder sig av selektiva jämförelser med andra länder för att framställa det egna samhället i en falskt positiv dager.

Antiliberalism i sveriges radio P1

Här är några exempel på antiliberalism i sveriges radio P1, under 2008.

1. Filosofiska rummet diskuterar man individuellt ansvar, tillsammans med bland andra Anne Heberlein (1/6-2008). Någon nämner då begreppet ”inlärd hjälplöshet”. Programledaren håller nästan på att trilla av stolen. Det här hade han inte hört förut. Det beror säkert på att begreppet var centralt för den tidiga nyliberala kritiken av den svenska socialstaten, på 1980-talet.

2. Jan Björklund beskrivs i public service som bestående av mörk materia. De går ofta långt i sin satir, men ingen annan än Jan Björklund har man på detta sätt beskrivit i rent metafysiska termer av gott och ont, där Jan Björklund får representera det onda. Av någon anledning tycks P1-vänstern nära ett närmast blint hat mot just Jan Björklund

3. Människor och tro har ett helt program som handlar om liberalismen (3/9-2008). Programmet går ut på att framställa nyliberalism som ett slags irrationell religion. Inspirationen hade förmodligen hämtats från Stefan Jonssons påhoppp på Johan Norberg i DN Kultur, 2007 (artiklen ”Ur kryptans djup”). Ingen liberal är förstås med.

4. När Studio Ett skall lämna tips om bloggossfären (7/10-2008) nämns vänsterbloggare, men ingen nyliberal eller neokonservativ.

5. I Godmorgon världen! (26/10-2008) hävdar en journalist, att det nu råder samsyn om att en av finanskrisens orsaker skulle ha varit bristande regleringar på grund av en nyliberal ideologi. Detta trots att det i en rad program i veckan framgått att det inte finns någon sådan samsyn. Vad flera har sagt, däribland VD för svenskt näringsliv, är att det snarare har varit fel regleringar.

6. Programmet Konflikt (1/11-2008) handlar om Bill Clintons nymornade kritik av frihandel avseende mat. Denna kritik ges stort utrymme, och framställs av Mikael Olsson som en sanning. Mikael Olsson säger till och med att det skall bli Konflikts uppgift att följa upp att Bill Clintons syn på mat och frihandel får genomslag.

Ett gott skratt förlänger 68

När marxismens idéer är döda blir det svårt att vara socialist i Sveriges radio. Särskilt när man också är påpassad av liberala bloggare. Vad göra? Lösningen heter satir och ironi. Ett gott skratt förlänger 68.

Under perioden juli 2007 till juni 2008 är det framförallt Annika Lantz och satirinslaget Public service som har fått spela den rollen.

Annika Lantz ringer upp nyliberala ekonomer eller borgerliga politiker och debattörer och försöker få dem att verka löjliga med en blandning av ironi och att spela dum. Tråkigt nog för henne blir det ofta mest av det senare.

Public service representerar 68-vänsterns vulgaritet. Ofta är humorn långt under bältet. Inte ens med politiker är det särskilt intressant eller värdigt för statsmedia att påminna om att de är korta eller tjocka, eller antyda att de super.

Public service stannar dock inte där. De ägnar sig också åt ren mobbing av kolleger inom journalistkåren. Det är förstås helt oacceptablet att medborgarna skulle betala för detta maktmissbruk, men så ser det ut i sveriges radio P1.