Från Bagdad Bob till bilbombning

Programserien Heliga familjen (sommaren 2008 i P1) blev den aggressiva radikalfeminismen i P1:s motsvarighet till Bagdad Bob. Därefter har P1-feminismen bara återkommit i enskilda inslag här och där. Cecilia Blomberg tvingades med andra ord över till en bilbombningsstrategi, under hösten 2008. Här är några exempel:

1. Inslag om Susanne Brogger, i Kulturradion, i syfte att kollektivt misstänkliggöra alla män som potentiella våldtäktsmän

2. Annika Lantz leker ”hänga gubbe”, där en av de som skall hängas är journalisten Per Gudmundsson, för att han har diskuterat biologiska skillnader mellan pojkar och flickor

3. Konflikts vänster-bitch, Mikael Olsson, följer upp om män och våldtäkt i krig, med samma misstänkliggörande tema som Cecillia Blomberg

4. Studio Ett har manlighet som tema (november 2008). Det visar sig att det temat skall handla om ”porr” och ”barnmisshandel”

Ungefär så här håller det sedan på under hösten 2008. Det skall dock sägas, att P1-feminismen verkar ha sloknat ytterligare under våren 2009. Nu är det nästan lika lugnt som i Irak, i sveriges radio P1.

Ett gott skratt förlänger 68

När marxismens idéer är döda blir det svårt att vara socialist i Sveriges radio. Särskilt när man också är påpassad av liberala bloggare. Vad göra? Lösningen heter satir och ironi. Ett gott skratt förlänger 68.

Under perioden juli 2007 till juni 2008 är det framförallt Annika Lantz och satirinslaget Public service som har fått spela den rollen.

Annika Lantz ringer upp nyliberala ekonomer eller borgerliga politiker och debattörer och försöker få dem att verka löjliga med en blandning av ironi och att spela dum. Tråkigt nog för henne blir det ofta mest av det senare.

Public service representerar 68-vänsterns vulgaritet. Ofta är humorn långt under bältet. Inte ens med politiker är det särskilt intressant eller värdigt för statsmedia att påminna om att de är korta eller tjocka, eller antyda att de super.

Public service stannar dock inte där. De ägnar sig också åt ren mobbing av kolleger inom journalistkåren. Det är förstås helt oacceptablet att medborgarna skulle betala för detta maktmissbruk, men så ser det ut i sveriges radio P1.

På väg ut

Glåpords- och andra feminister tycks vara på väg ut, enligt kulturradions chef Mattias Berg. Tydligen anställs de inte längre på de stora tidningarna. Också i sveriges radio P1 verkar de ha svalnat något.

1. Tove Leffler har bara hörts av en gång, i programmet Medierna.
2. Annika Lantz har lugnat sig betydligt, och skyller samtidigt sitt tidigare agerande på hormoner i samband med barnafödande. Det verkar dock troligare att hon har haft ett längre samtal med chefen.

Det är dock inte hela historien. Om Maria Sveland i Heliga familjen var P1-feminismens motsvarighet till Bagdad Bob, pågår det nu ett slags bilbombande utspritt på flera olika program.

Ett av de vanligast återkommande temana är då att försöka misstänkliggöra alla män (eller ”genusstrukturen”) för sådana våldtäkter eller övergrepp som begås av en liten andel män.

Initiativet tycks ha kommit från P1-chefen själv, Cecilia Blomberg, som den 10/9 sände en repris om Susanne Brogger, med misstänkliggörande av mäns sexualitet som tema. Det illröda Konflikt följde snart upp med ett program på samma tema den 20/9.

Kollektivt misstänkliggörande av mäns sexualitet framstår därmed, under hösten 2008, som P1-feminismens motsvarighet till marixsmens anti-amerikanism, det vill säga som feminismens svanesång.

Mera ångest

Annika Lantz konstaterade missnöjt att skolungdomar endast är oroliga för miljön. Hon ville därför bidra med en lång lista med skäl för dem att vara oroliga, inkluderande barnarbete, m m. Inte kunde det få vara så att skolungdomar mådde bra, menade hon.

Det är detta som vänsterns bränsle. Finns det ingen oro finns det ingen riktigt stark grogrund för propaganda och demagogi.

Och när blev det, för övrigt, sveriges radio P1:s uppgift att göra skolungdomar lika ångestfyllda som Annika Lantz?