Ett år med P1

Här följer hela vår första rapport: ”Vänster-bitchar, USA-hatare och radikalfeminister – Ett år med sveriges radio P1″:

Bakgrund

Denna rapport är ett bidrag till den liberala debatten om kultur och media. Den bygger på ett omfattande urval av programinslag i sveriges radios P1, juli 2007 till maj 2008, med betoning på perioden augusti 2007 till januari 2008.

Syftet är att identifiera material och argument vilka alliansen och liberala debattörer kan använda i diskussionen om en nedläggning av statsmedia.

De resultat som presenteras skall inte ses som vetenskapligt fastställda. De skall istället ses som resultat av en förstudie, med uppslag till vidare diskussion, utredning och mediaforskning.

Denna rapport innehåller endast en kort sammanfattning av resultaten av den gjorda undersökningen. Fördjupade diskussioner och övrigt material kommer att publiceras på den nystartade bloggen ”Gröna kappan”.

Journalism är att vilja

Det har sagts att det var en demonstration utanför USA:s ambassad vilken dansade in i radiohuset och sedan blev kvar. I vilket fall innebar 60-talet ett trendbrott. Det strama och sakliga förbyttes mot vänsterns demagogi och vulgariteter. En agenda infördes också, vilken innebar att det var journalisternas roll att förändra samhället, istället för att bara rapportera och granska[1].

Man skulle kunna tro att vänstern har lugnat sig lite efter 1989. Det visar sig dock inte vara fallet. Den vänstersekteristiska ambitionen att förändra samhället har istället återkommit som en aggressiv radikalfeminism. Detta är det kanske främsta resultatet av den gjorda undersökningen. Sveriges radio har ockuperats av radikalfeminister.

Den vanliga vänstern finns också kvar:

Nathan Sachar har beskrivit USA-hatet som marxismens svanesång. Den bilden bekräftas i den gjorda undersökningen. Stundtals vältrar sig sveriges radio i USA-hat.

Vänstern dyker ofta upp förklädd i grönt, som eko-socialism, aggressiv antikonsumism, m m.

Rena vänsterbudskap lever också kvar, men de hänger och slänger då nyliberalismen i rockskörtarna. Det handlar alltså om den så kallade gnällvänstern, utan egen framåtblickande agenda och samtidigt oförmögen att släppa sina gamla klyschor.

På sveriges radio är gnällvänstern stundtals ganska aggressiv. Den tycks då bäras upp av en mindre grupp särskilt utvalda journalister. Några exempel på sådana vänster-bitchar, under den studerade perioden, är:

1. Thomas Ramberg (Ekots lördagsintervju)
2. Tove Leffler
3. Krister Söderqvist (Tendens)
4. Anders Björnsson (Obs!)
5. Annika Lantz (Lantz i P1)

Som en illustration till det ovan skrivna ges här tre exempel på utsagor och sakuppgifter vilka har förekommit i SR under den aktuella undersökningsperioden.

1. Ett stort mediaforskningsprojekt, vilket redovisades under 2007, bekräftar maktutredningens resultat att vänstern dominerar stort i journalistkåren. Dock med två förändringar. Vänstern är ännu mer dominerande nu än i slutet av 80-talet, samtidigt som flera ur vänstern har bytt parti till miljöpartiet.
2. Joakim Nilsson redovisar forskning om USA-rapporteringen i svenska medier. Han slutsats är att den är så vinklad, att det inte går att lita på att man får en korrekt bild av USA. Thomas Nordegren på P1 lär ha svarat JN att om rapporteringen skulle var mer korrekt skulle svenska folket inte förstå den bild som ges.
3. I P1 programmet filosofiska rummet påstår programledaren, i en diskussion om bildning, att bildning idag i Sverige innebär att man behärskar en HBT-kanon. Det är ungefär som att på 70-talet i Sverige hävda att bildning var att ha läst Marx, Lenin och Mao.

Den döda vinkeln

En konsekvens av den starka ideologiseringen av programinslagen i sveriges radio P1 är allvarliga brister i det grundläggande arbetet med att rapportera och granska. Dessa brister är så allvarliga att det går att hävda att P1 bidrar till att skada det svenska folket. Typiskt för vänstern, drabbar detta även de grupper som P1 tycks vilja ta strid för, till exempel kvinnor.

Under perioden redovisas en undersökning vilken utnämner Sverige till världens mest jämlika land. Vid närmare betraktande visar dock samma undersökning att Sverige ligger långt efter andra länder när det gäller löner och hälsa. Svenska kvinnor är tydligen fattiga och sjuka jämfört med männen, i högre grad än i andra länder.

Man tycker då att SR borde ägna all sin kraft åt just kvinnors lön och hälsa, men istället ägnar de sin mesta energi åt radikalfeministiska hjärtefrågor såsom kvotering, att kritisera mansbilden, att skriva om litteraturhistorien och att dödförklara kärnfamiljen.

Detta är bara ett av ett stort antal liknande exempel. Näst efter dominansen för radikalfeminism är detta det viktigaste resultatet av den gjorda undersökningen, att P1:s bevakning är så ideologiserad och ensidig att den riskerar att bidra till att skada det svenska folket.

Fler liknande exempel kommer att diskuteras på bloggen.

Material i urval

Viljan att använda sig av statsmedia för att driva en politisk agenda är allra tydligast i två stående programinslag: Obs! och Lantz i P1. Dessa två verkar inte ens försöka låtsas att de är opartiska.

1. Obs! motsvarar till innehållet nästa helt floran av vänstertidskrifter, som Arena, ETC, Ordfront, etc.
2. Lantz i P1 ägnar sig systematiskt åt att driva en blandning av likhetsfeminism, miljöfascism och vänstergnäll. Hon ringer upp och ironiserar och kritiserar, och då helt öppet utifrån dessa ideologiska perspektiv. (se vidare exempel nedan!)

För mer avgränsade studier kan man använda sig av material med fokus på vissa kortare perioder och händelser eller personer.

1. Veckorna kring jul och nyår var genomideologiserade med ett antikonsumistiskt och delvis feministisk perspektiv. Inte ens julbönen fick vara ifred. Värst var Obs! kring nyåret. Ideologiseringen under dessa veckor var så grov och ensidig, och utan respekt för helgernas helgd, att man utan överdrifter kan tala om en slags khmer-mentalitet.
2. När det vände i Irak-kriget blev SR helt paralyserat och vägrade rapportera om det. Först på söndagen gjorde man något åt saken, i Godmorgon Världen! Inslag där blev då rena hatpropagandan och samtidigt ett försök till försvar för P1:s tidigare hållning.

Testosteron-censur

Mycket av litteratur, teater och kulturdebatt tycks ha ett tydligt kvinnligt perspektiv. Men var är männen? Och då särskilt de virila männen mellan 15 och 45? Dessa och deras erfarenheter verkar nästan ha raderats från kartan.

1. Värdar för P1:s pratshower är under perioden tre dagar i veckan två kvinnor mellan 35 och 45 (Annika Lantz och Karin Magnusson). Den återstående dagen är det en man mellan 55 och 60 (Thomas Nordegren). Var är männen mellan 35 och 45?
2. Det finns rikligt med litteratur och teater i P1 som skildrar kvinnliga erfarenheter, men nästan inte ett enda exempel på att man skildrar män mellan 15-45. En mer detaljerad genomgång om detta görs i första artikeln på bloggen Gröna Kappan.

Vårdpsykosen

Ett märkligt fenomen i P1 är vad som ser ut att vara en besatthet vid allvarlig sjukdom och lidande. Särskilt i Tendens och Samtal pågår. Det är nog inte en enda allvarliga fysisk eller psykisk åkomma som inte har skildrats ingående och personligt under den studerade perioden. Bullemi, Alzheimer, alkoholism, depression, skilsmässa, cancer, etc. Varför? Två förslag kan ges:

1. S visste redan tidigt att alliansens svaga opinionssiffror kunde förklaras av kvinnors oro för vårdfrågor. P1 ställer upp med skrämselpropaganda.
2. Ett arv från 70-talets socialrealism. Ständigt fokuserande på lidande skall skapa det rätta mentala tillståndet för att acceptera vänsterns politik.

Denna frågeställning lämpar sig sannolikt väl för jämförelser med andra länder. Hittar man samma besatthet av sjukdom och lidande i engelsk, tysk, holländsk, norsk, dansk eller finsk statlig radio?

Lantz i P3

Annika Lantz tycks redan vara omdiskuterad, utan att kritikerna kommer någon vart. I det studerade materialet finns flera groteska exempel på övertramp från hennes sida.

1. När forum för levande historia skall studera kommunismens brott mot mänskligheten gör Lantz ett inslag vilket går ut på att de även bör studera kapitalismens brott mot mänskligheten, ”till exempel barnarbete”. Om vi bortser från att Lantz trivialiserar ett begrepp som brott mot mänskligheten, är ju verkligheten den omvända. I en första fas räddar kapitalismen barn från värre öden, såsom svält, gatukriminalitet eller prostitution. I en andra fas leder kapitalism dessutom till en sådan tillväxt att föräldrarna har råd att låta barnen gå i skola istället för att arbeta.
2. Lantz ringer upp Jan Björklund, med anledning av förändringar i regler för bidrag för att studera vid SFI. Det hela urartar till en utskällning, där Lantz klämmer i med att hon hoppas att alliansen inte blir återvald. Björklund svarar att det var elakt sagt och Lantz returnerar att hon tycker att det är han som är elak.
3. I ett program skriker hon helt plötsligt högt att hon har sett ”Jesus i röven på en hund”. Detta samtidigt som politiker och journalister i andra sammanhang har menat att man inte bör häda mot religioner i onödan. Vad hade hänt om hon hade skrikit: Jag har sett Mohamed i röven på en hund? Varför tycks sveriges radio särbehandla kristna?

Inget av detta uppfyller förstås de krav på kvalitet, saklighet och opartiskhet vilka man bör kunna ställa på programinslag i statsmedia. Varför får det ändå förekomma?

---

[1] Claes Arvidsson har skrivit om detta i boken Ett annat land, utgiven av Timbro, 1999.